Kul dag på öppna förskolan

Det blev visst inte så att jag uppdaterade den här bloggen så ofta som det var tänkt :)
Fast det beror lite på att jag inte har haft så mycket vettigt att skriva på sistone, det ska bli skärpning på det.

Idag har jag varit på öppna förskolan med min son. Det var roligare än vanligt, faktiskt. Vi lekte med play-doh-deg och byggde koja bland annat. Sen vart det så att vi hade ett litet bollkrig, med mjuka bollar självklart.
Lite extra roligt idag var att jag äntligen började få lite bättre kontakt med en av mammorna där(jag är enda pappan som går dit regelbundet). Innan har jag inte haft nån bra kontakt alls med nån, förutom personalen och en mamma som har en dotter på samma dagis som Robin.
Det var inte många alls där idag, kanske var det tack vare det som jag fick såpass bra kontakt med den där mamman, men kul är det i alla fall. Hennes dotter var med Robin och mig när vi "degade", byggde koja och hade bollkrig. Jag kände mig lite som en lekledare idag, men det var kul.
När Robin och jag skulle hem påpekade en ifrån personalen att det är kul att jag kommer dit. Hon tycker precis som jag att det finns alldeles för lite manlig personal inom förskolan/skolan. Varför hon började prata om det vet jag inte, hon kanske tycker att jag har bra hand med barn, vad vet jag.
Men jag tycker i vilket fall det är kul och ångrar lite att jag inte utbildat mig till förskollärare. Men det har sina anledningar ändå att jag inte gjort det. Den främsta är ju den negativa stämpeln som man ibland kan få om man som kille jobbar på dagis. Bland annat att "man är pedofil om man som kille jobbar på dagis", vilket de flesta naturligtvis inte är.
Men så är det jämt har jag märkt. Många reagerar när en man gör nåt som kvinnor normalt gör. Jag känner ofta att jag sticker ut i mängden, speciellt när jag är ute med Robin. Det är i stort sett aldrig några andra ensamma pappor ute med sina barn. Leker jag med Robin i sandlådan så får jag blickar på mig, inga negativa alltså, men blickar som typ säger "Åh vad gulligt, pappa är ute och leker med sonen". Inget illa med det, men samma personer hade inte reagerat likadant om det var en mamma som var ute och lekte i sandlådan med sitt barn, det är jag övertygad om.

När jag började gå till öppna förskolan så kände jag mig väldigt illa till mods. Jag var osäker. Det var ju även det en grej som "inte pappor gör". Ett tag funderade jag på att sluta gå dit. Jag kände mig inte hemma där. Med alla mammor där så kändes det som att jag gjorde intrång på nåt sätt, typ att jag skulle inte vara där helt enkelt. Men efter ett tag kändes det som att de vande sig vid att jag kom dit då och då. Nu känns det hur bra som helst att gå dit, bortsett från att jag inte pratar med så många där. Jag går mest dit för att Robin ska få leka av sig med andra barn. Nu längtar jag faktiskt lite till fredag förmiddag då vi ska dit igen. Jag känner att jag börjar komma in mer och mer nu efter att ha stått still ett bra tag. Men det känns bra på det sättet nu att jag är stolt över mig själv som inte gett upp hoppet om det stället. Trots allt så ger det mig mycket bara att få vara där, bland folk istället för att bara sitta hemma eller leka ensam med Robin i parken. Jag kände mig ännu mer stolt över mig själv när jag för några veckor sen fick höra att sambon till en av mammorna knappt vågade gå dit ens, han ringde henne på mobilen och bad henne komma ut utanför om han ville nåt. Ändå bor de i samma trappuppgång som öppna förskolan ligger..