Hur blev jag den jag är??

Just nu känner jag mig på skumt humör. Jag vill tro att allt känns bra, men det gör det inte. Men samtidigt känns det inte dåligt eller deppigt heller. Skumt som sagt.

Den senaste veckan har jag funderat en hel del på en massa gammalt, sånt jag upplevt i min uppväxt och format mig till den jag är idag. Det finns saker jag ångrar än idag som jag inte gjorde. Det stämmer verkligen att saker man INTE gjort, men borde gjort, är sånt man ångrar mest. Tänk om det fanns ett sätt att ta reda på hur det sett ut idag om man bara fick ändra EN grej man gjort eller inte gjort för en massa år sen.
Hur hade t.ex mitt liv sett ut idag om jag vågat trotsa min far under min uppväxt?? Hur hade det sett ut idag om jag bitit ifrån istället för att ta skiten från niorna som gjorde mitt liv till ett helvete i sjuan?? Hur hade det sett ut om jag tjatat och tjatat tills jag antingen fått börja med någon idrott eller spela ett instrument(helst gitarr) redan i ung ålder?? Jag är övertygad om att mycket sett VÄLDIGT annorlunda ut idag.

Jag vill minnas att allt var bra när jag gick i lågstadiet, jag var blyg då, som nu. Men jag hade bra vänner, vilket jag iofs har idag med. Jag fick tidigt ett stort inresse för roliga historier, som jag älskade att berätta. Jag tror det var uppskattat iaf, ingen sa nånsin något annat i alla fall. Men i mellanstadiet hände något. Vet ej än idag vad. Men jag hamnade väldigt utanför, eftersom jag var så kass i fotboll att jag inte fick vara med de andra killarna och lira på rasterna. Mina forna vänner umgicks jag allt mindre med, de vart ju typ "coola". Jag stod kvar på samma ställe...Det vart ju inte bättre av att den enda jag umgicks med efter skoltid (när jag inte var uppe vid fotbollsplanen och övade skott, själv) visade sig göra det för att ta reda på skit om mig, som han sedan spred ut på skolan. Naturligtvis var det mesta han spred ut lögner, men det var inte kul för mig i alla fall. Det där satt nog kvar när jag började högstadiet.

Jag minns att jag var extremt nervös första dagen. Jag skulle börja i en klass där jag bara kände typ 3 pers sen tidigare, ingen av dem var någon jag umgåtts nåt speciellt med i varken låg eller mellanstadiet. Men då hade jag tur ändå. Det visade sig att jag hamnat i samma klass som en kille jag träffade på fotbollsplanen nåt halvår innan, som jag spelade lite med, men sen sågs vi inte mer förrän vi av en ren slump hamnade i samma klass.
Jag kände inte igen honom först, det var han som kom fram först och påminde mig om den gången halvåret innan. Vi blev vänner. Genom honom träffade jag fler. Det tror jag räddade mig, mina upplevelser i mellanstadiet hade gjort mig extremt tillbakadragen. Hade jag inte hamnat i samma klass som honom så är jag tveksam om jag nånsin fått några vänner. Jag vågade inte lita på någon.
Sjuan blev dessutom den värsta perioden i hela mitt liv. Några nior utsåg mig till hackkyckling. Jag kände igen dem som kompisar till en jag brukade umgås med lite grann i mellanstadiet, en kille som var en av dem som vart "för coola" för att umgås med mig sen..Den killen trackade mig aldrig, vi var aldrig ovänner heller. Det var snarare så att vi kunde snacka ibland, men vi hade glidit isär. Han var ju nu i "coola gänget" som jämt stod ute och rökte och så på rasterna, det var aldrig min grej.
Nåväl, de där niorna...De slog mig aldrig eller så, men de knäckte mig ren psykiskt. Jag var för feg att ge igen, eller iaf göra något för att de skulle sluta. Jag ser ledaren för det gänget än idag ibland. Jag har fortfarande svårt att kolla på honom av rädsla för att han känner igen mig. Jag är inte längre rädd för honom på det sättet, men jag känner fortfarande en skam för att jag var en sån vekling. Men varje gång jag ser honom nästan väntar jag på att han ska kalla mig för nåt av de öknamn han gav mig, trots att jag vet att han troligtvis aldrig kommer göra det...

Men jag tror på att det som format mig mest till den jag är idag är just mina upplevelser i högstadiet. Jag kom aldrig tillbaka till mitt gamla jag efter det. I gymnasiet hade jag inga riktigt bra vänner alls, inga jag umgicks med utanför skoltid eller har kontakt med idag i alla fall.
Det var i denna veva jag allt mer tappade kontakten med mina gamla vänner.

Det var egentligen inte förrän 1999 som jag återupptog kontakten med några igen. det känns rätt skumt. Jag kommer alltid vara tacksam mot mig själv för att jag gjorde det. Hade jag inte gjort det så hade defintivt mitt liv sett mycket annorlunda ut idag eftersom grunden till nästan alla vänner och bekanta jag har idag består av just gamla skolkamrater från högstadiet.

Det är skönt att skriva av sig på detta sätt. Det hjälper mig lite grann att få klarhet i varför jag är den jag är. Jag skulle innerst inne inte vilja vara annorlunda. I alla fall inte helt, det finns saker jag vill ändra på, men det är svårt. Det är också svårt att vet vad jag vill ändra på, det ska ju vara ändringar som medför något positivt.
Jag kan exemblelvis känna mig extremt ensam ofta. Jag vet inte vad jag ska ändra på för att den situationen ska ändras. Jag har fått höra en massa saker, som att jag är en "snäll kille", "omtänksam", "Det är konstigt att du är singel" m.m.
JA, jag vet all de där grejerna redan. Men om de nu stämmer kan inte jag själv veta, det är upp till andra, helst utomstående, att avgöra. Jag är bara så trött på att höra dessa saker. Det får mig inte att känna mig bättre längre, det är nästan så det får mig att känna mig sämre.
Men någon gång kommer det ordna sig för mig, vill inte hoppas på snart. Bara det händer någon gång..