Ödet

Nu ska jag ta tag i ett ämne jag kom på igår när jag var på jobbet. Hade varken tid eller nåt att skriva på, så jag kom på massor i skallen. Men självklart var det bortglömt när jag kom hem. Så det blev inte av att jag skrev ner något alls om det. Men nu känner jag ett behov av att försöka få ur mig det mesta...
Ämnet jag kom på: ÖDET....

Jag vet inte riktigt hur jag kom på ämnet, men jag kom att tänka på hur stor roll ödet spelar i ens liv. Jag har egentligen ältat sånt här förr, det vet jag. Typ vad som hade hänt om jag ändrat EN sak i mitt förflutna. Men det ska jag inte analysera nu.
Men jag kom däremot på att om man kunde ändra EN sak så skulle det få större "konsekvenser" för nutiden ju längre bak i tiden som man gör ändringen. Det är i alla fall min teori. Att jag tror så beror på att en ändring orsakar en kedjereaktion, kortare kedja innebär mindre förändring för nutiden.

Ett exempel på hur ödet kan fungera är då jag började gilla Nirvana. Jag hade bara hört av folk at de var skit, dumt nog trodde jag på de personerna. Hade inte hört en ton av dem innan jag gick med i en skivklubb och fick välja 4 CD till priset av en. Jag hade svårt att hitta 4 som jag ville ha, så jag tog Nirvanas "In Utero", tänkte ge bort den till min bror.
Men det visade sig att den skivan var den bästa av alla jag köpte. Jag fastnade totalt för Nirvana och köpte snabbt allt jag kunde hitta med dem. Jag till och med pantade burkar och flaskor för att få ihop pengar till samlingsskivan "Incesticide", det har jag aldrig gjort varken innan eller efter det för att få råd med en speciell skiva. Bara det säger ju hur besatt jag var.
Efter upptäckten av Nirvana så blev jag mer öppensinnad när det gällde musik. Jag slutade lyssna på andras åsikter utan att ha hört bandet i fråga själv. Jag gav allt en chans. Sån är jag idag med. Men jag hade troligtvis inte varit det om jag inte köpt "In Utero".

Man kan även utmana ödet. Det innebär i alla fall för mig att man vågar göra saker man inte vågat förr. Typ om man vore höjdrädd, såpass att man känner sig begränsad av det. Men ändå hoppar man bungyjump. Utaningen är då att man antingen känner sig modig och mindre rädd efteråt, eller så blir man ÄNNU räddare.
Jag har fobi mot spindlar speciellt, men även andra insekter. Jag skulle kunna testa att hålla en för att se att den egentligen inte är så farlig som den ser ut. Men det kan ju slå slint ändå och göra mig ännu räddare, tänk om den till och med är läskig att HÅLLA i liksom??

Jag vill ibland utmana ödet, men det blir aldrig av. Vågar inte. För att jag ska våga så ska det var nåt som jag vinner på som person. Jag vinner inget på att försöka hålla en spindel t.ex Ok, jag kan bli av med fobin, men sen då?? Fobin är inget hinder för mig direkt, ser jag bara en spindel i lägenheten så åker tidningen fram så är den död inom några minuter.
Nä, att utmana ödet för mig skulle kunna vara att bara ta kontakt med en helt okänd person, typ på stan, på bussen eller nåt annat(Dock INTE krogen). Men jag är för feg, varför vet jag inte. Egentligen kan ju inget farligt hända, so what om personen tycker att man verkar vara värsta konstiga typen. Risken att man ses igen är rätt liten ändå. så vad sjutton är man rädd för egentligen??

Då glider vi in på ett ämne jag funderat en del på förr, nåt jag läst om lite. Har två böcker som berör det lite. det handlar om hur folk beter sig i situationer då de tvingas beblanda sig med okända människor. På bussar och annan kollektivtrafik är ett extremt bra ställe att se det, det tas ofta upp i böcker som berör ämnet.
Det är intressant att se var folk sätter sig om det inte finns några lediga helsäten, utan bara platser bredvid någon. Faktiskt är det sällan som någon sätter sig bredvid mig, så jag antar att jag ser rätt skum ut. OM nån sätter sig bredvid mig så är det oftast nån äldre, men de brukar inte bry sig vem de sitter bredvid.
Häromdan när jag klev på en buss så fanns det bara platser bredvid nån kvar. Jag kom på mig själv att jag valde plats efter vem som redan satt intill fönstret. Eller rättare sagt, jag valde ingen plats alls utan jag stod, sen högg jag en plats när ett helt säte blev ledigt.
Men sen finns det nåt annat som folk gör. De kan sätta sig bredvid någon först, men sen när ett helt säte blir ledigt så byter de till det. Borde man inte ta det som en förolämpning om man är den som blir "lämnad"?? Typ att man inte duger att sitta bredvid??
Jag gör det inte, men det kanske finns de som gör det. Men däremot finns det även de som känner sig bsvärade av att nån sitter kvar bredvid en sitter kvar trots att sätet bramför, bredvid eller bakom blivit ledigt.
Jag testade det en gång. Det stämde, personen jag satt bredvid sneglade på mig ett antal gånger. Jag såg det i ögonvrån. Då var det riktigt kul att jävlas tyckte jag, så jag satt kvar tills jag skulle av :)
Så kommer jag göra flera gånger. Det sätter lite piff på tillvaron på nåt sätt..

Varför??

Igår tog jag tag i att rensa bland all skit jag har i bananlådor i min klädkammare. Jag lyckades bli av med 2 lådor. 2 papperskassar med skit var det. Sen hittade jag lite annat som jag inte ville ha kvar. Jag tänkte först slängt en del skolgrejer, men jag kunde inte. Jag känner fortfarande att jag vill spara det och kolla igenom någon dag. Jag minns att vi fick en hel del intressant material, jag vill inte riskera att förlora det genom att slänga allt utan att sortera..
Jag är nöjd med det jag åstadkom i alla fall. Förut var det fullt med skit på golvet, som blockerade skåpsdörrar och så. Nu är det tomt på golvet..

Men nu är frågan, varför samlar man på sig en massa skit egentligen? Då menar jag sånt som man ALDRIG kommer ha nytta av igen. Jag är själv rätt dålig på att kasta saker, men jag har skärpt mig de senaste åren. Mitt ex däremot var extrem. När vi bodde i Hjo först så hade hon massor med skit i källaren, likaså hennes mor. Tror hela hennes släkt var likadan. Själv så rensade jag bort det mesta av mitt när jag flyttade till Hjo. Ändå var det JAG som de tyckte skulle rensa bland min skit när vi flyttade till Norrköping, naturligtvis vägrade jag.
Exet rensade inte heller, vilket resulterade i att vi fick med oss mer än 50 bananlådor till Norrköping. Vi tog flyttfirma, han som körde hade aldrig sett några ha så mycket bananlådor med skit. Det var säkert 35 lådor med skit som skulle upp på vinden på nya stället...

Men men, jag tycker inte om att skriva om ex och annat som är överspelat. Jag lever mitt liv i nuet, inte i det förgångna. Jag har ännu inte gått vidare, 4 år efter separationen. Men varför ha bråttom?? Visst, ibland är det ensamt, men bara för det ska jag aldrig sjunka så lågt och bli desperat som en del andra verkar bli rätt lätt.
Inte det lättaste jämt, men jag vill i alla fall se fördelarna med att vara singel och ensamboende.

*Du gör vad du vill, när du vill i ditt eget hem.
*Ingen skyller på dig när en räkning slarvats bort och glömts betalas, du har bara dig själv att skylla
*Du har ingen annan att ta hänsyn till när du ska köpa en ny pryl eller något.
*Inget tjafs om vems tur det är att typ diska, städa eller laga mat

Fins såklart mer fördelar, förslag mottages :)

Men sen finns det såklart negativa sidor med, men de är bara jobbiga att skriva om..

De senaste dagarna har jag upplevt lite spänning i kroppen. Inte sån spänning som jag mest vill känna, dvs spänningen då man träffar någon man verkligen gillar. så har jag inte känt på länge faktiskt...
I fredags kände jag viss spänning när jag lyssnade på radio, på P3 och programmet Krister. Där har de visst dejting varje fredag. I fredags var det en kille som sökte flickvän. Det görs en lite presentation av honom, sen pratar de lite. Sen får tjejer ringa in, varav tre väljs ut, som killen ska få välja mellan. Sen får alla tre en chans att presentera sig och göra ett litet test.
Det var extremt spännande att lyssna på det medan jag jobbade, så spännande att jag var tvungen att lyssna på hemvägen vilken han valde. Killen valde till slut tjejen som verkade mest framåt..

Andra spänningen jag kände var igår, Lordi i Eurovision Song Contest. Under omröstningen hade jag svårt att sitta still, så nervös var jag, även om det vart klart rätt tidigt att de skulle vinna, men för varje gång de fick mindre än 8 poäng så satt jag och hoppades att de närmsta konkurrenterna skulle bli poänglösa.

Det känns kul med sån här spänning i kroppen, men på nåt sätt känns det omvänt dan efter. Som att man blev full på adrenalin och är bakfull dan efter. Känner verkligen inte samma gnista idag som igår kväll. Men det kommer nog bli bättre under dagen.

Som vanligt

Som vanligt när jag kommer på något riktigt bra att skriva om så är jag inte hemma. Nä, jag var och jobbade, det var innan lunch till och med. Jag vet vad själv ämnet var. Men jag har totalt glömt bort allt jag kom på som berörde det ämnet, helvete.
Jag såg faktiskt fram emot att få komma hem och skriva av mig riktigt rejält. Ibland undrar jag hur det kommer sig att man jämt kommer på de bra sakerna när man inte har tid att skriva ner dem?? Är det kanske för att pressen inte finns där??
Att jag tror så beror just på att jag jämt känner mig så tom när jag väl sätter mig och skriva ner allt jag tänkt på hela dan..Jag kan slå vad om att om jag skulle kunna skriva ner allt när som helst så skulle jag inte få en enda bra idé..

Nåväl, ämnet....
Det handlade om hur kräsen jag har börjat bli när det gäller tjejer och hur jag vill ha det när jag väl träffar någon(för nån gång kommer jag det, och då kommer det vara någon riktigt bra, det är i alla fall vad jag vill tro efter 4 lååånga år som singel).

Jag tror inte längre på letandet, jag vill bara ta dan som den kommer typ. Men samtidigt är det svårt att efterleva det, letar gör jag ändå undermedvetet. Men samtidigt kan jag tycka att många verkar vilja ha så mycket som jag inte kan eller ens vill efterleva. Visst, de tjejerna är bara att lägga ner direkt. Men ändå, vad har jag som tjejer vill ha?? Har jag något som är mer attraktivt än annat?? Nåt som kanske tjejer har svårt att hitta hos killar??
Dessa saker vore himla intressant att få reda på. Inte för att jag ska kunna ändra på mig, för det vill jag inte. Jag ska duga som jag är, så är det bara. Men jag vill ändå veta vad som egentligen är bra med mig, för det har jag verkligen ingen aning om. Alla säger att jag är snäll, men det finns det många killar som är, så det är inget unikt direkt.
Sen säger folk att jag är en jävel på att lyssna, men det är både positivt och negativt. Är man väldigt bra på att lyssna blir man lätt "bara" kompis med tjejerna rätt fort har jag märkt. Man blir killen som man talar problem med, därifrån är det svårt att gå vidare. Jag tycker om att finnas där för folk som behöver nån som lyssnar, men det är frustrerande om det är en tjej som man kanske är lite intresserad av. Jag tappar intresset helt enkelt. Man kan ju också resonera som så att den tjejen kanske inte var för mig ändå, men hur kan man veta det?? Jag är lite mjäkig där, jag kan inte låta bli att lyssna på folk,känns ibland som jag bara sätter krokben för mig själv...

Min tillvaro då?? Det var här som jag hade massor med bra tankar. Jag får improvisera lite, så kanske det kommer tillbaka efter hand...

Framförallt, jag måste ju ha nån som jag verkligen känner det där lilla extra för, konstigt vore det annars. Men egentligen, den där nyförälskelsen som alla drabbas av skippar jag gärna, hur konstigt det än kanske låter. Man vet ju ändå att förr eller senare kommer vardagen smygande på en, det är då förhållandet verkligen sätts på prov. Jag är en rätt lugn typ egentligen, jag tycker inte att det måste hända saker jämt. Jag trivs bara jag har sällskap med nån jag tycker om(missförstå inte nu, jag har Robin, men det är inte det sällskapet jag snackar om, nästan alla vill känna sig uppskattade av en annan vuxen liksom).
Jag vill ha någon som man kan prata med framförallt, det känner jag inte att jag kan göra med så många faktiskt. Men samtidigt vill jag inte ha nån som typ känner panik om det blir helt tyst. Man ska inte behöva prata jämt, utan ibland ska man kunna göra saker var för sig med. I samma rum till och med, utan att behöva yttra ett ord till varandra på typ 2 timmar. DET är väldigt svårt att hitta har jag märkt....Jag kanske uppfattas som tråkig, men det anser jag inte att jag är. Jag är en intressant människa om man bara tar sig tid att lära känna mig. Men tyvärr är det tid som få har, allt ska hända på en gång verkar det på vissa. Det vill inte jag, jag tror att jag skulle förhasta mig då, kasta mig in i nåt jag egentligen inte vill ha.

Sen hade jag en massa tankar om krograggning. Varför ska man hålla på med sånt för? Jag har aldrig raggat speciellt seriöst på krogen, har inte känt det behovet. Har typ bara hänt 2 gånger på fyllan(misslyckade båda två, men det har inget med att göra vad jag tycker om grejen).
Jag skulle aldrig gå hem med eller ta hem någon jag träffat samma kväll...Många kanske säger att det är för att få sig lite sex, men i så fall skulle jag hellre ta en tjejkompis, även om till och med det känns svårt för mig, blir säkert bara skit av det..
Nä, bättre att köra på som jag gör nu, ta det som det kommer. Kollade faktiskt "utbudet" på Spray idag för första gången på aslänge. Alltså, antingen är tjejerna ganska oattraktiva eller så har de typ 3 barn(vilket är åtminstone 2 för mycket för mig), eller så har de extremt höga krav. Såna krav som jag tror väldigt få egentligen lever upp till. Visst, när det väl kommer till kritan så tror jag att de inte måste ha precis allt de skriver. Men när man typ känner att man knappt stämmer in på nåt krav alls så känns det rätt meningslöst. Bara lägga ner hehe

Då är frågan, Var finns tjejerna som vill ha lugna, snälla och lite blyga killar som egentligen hellre skulle skära ner lite(inte helt) på festande och istället vill mysa hemma framför en film med sin flickvän(när han väl har en)??????

Det var i alla fall lite av det jag tänkte på idag. Vore kul med lite feedback, om inte annat som bekräftelse för att någon verkligen läser det jag skriver..

Ett bra tag sen jag skrev här. Det har bara inte blivit av....

Det har hänt en del sen sist.
Jag har fått jobb, som kretskortsprovare. Jobbet på bemanningsföretaget var ingen höjdare, därför vart jag överlycklig när de jag jobbar för nu bara ringde upp mig en kväll.
Jag fick komma på intervju veckan efter, 2 dagar senare började jag jobba där. Jag trivs som fisken i vattnet, har jobbat där i 3 månader nu.

På det privata planet har det inte direkt skett jättemycket. Är fortfarande lika singel som förut, men det gör inget. Det kommer när det kommer typ. Men jag har i alla fall börjat känna mig nöjdare med allt på sistone. Har dessutom fått en ny mycket bra tjejkompis, fattar fortfarande inte hur man kan bli så bra vän med någon sååå fort. Sågs första gången på min födelsedags-fest den 14:e januari...Vi har umgåtts en del på sistone, sett film och så typ, det känns bra..

Nu fick jag visst skrivkramp här, kommer verkligen inte på något alls. Ska ta och göra nåt att äta, sen ska jag ju spela badminton