Njutning och smärta

Idag på "Christer" var det kul lyssning igen. Det handlade om njutning och smärta. Man kunde ringa/maila in och berätta om någon upplevelse som är/var skrämmande eller smärtsam,men samtidigt en njutning.
T.ex så hade Christer själv varit på Liseberg och blivit uppdragen på "Höjdskräcken". Han var livrädd, man är ju 60 meter upp i luften, fastspänd, sen släpps man bara ner. Jag har själv åkt den. Jag kände igen känslan han beskrev. Det kändes läskigt att vara så högt uppe, men sen när man släpptes ner så kändes det så otroligt skönt, man bara skrek rakt ut. När jag hörde honom berätta om det idag så fick jag lust att göra något liknande igen. Det ger sån kick, jag vill ha den känslan igen...

Sen ringde det in en tjej som berättade att hon njöt av att tandläkaren borrade i hennes tänder utan bedövning. En annan gillade att pilla i tandköttet vid tandroten med en tandpetare så det började blöda.

Sen var det en kille som hade varit hockeymålvakt. Han vart ofta skjuten i huvudet, självklart hade han ju hjälm då. Men det gör ju ont även när man har hjälm. Fast grejen var att ju att även om det gjorde ont, så njöt han. Han blev ännu mer taggad. Blev han skjuten på gallret så kände han krutlukt och vart astaggad.
Jag kunde känna igen det med, från när jag spelade fotboll. Då hände det ju att man fick skott på sig. De enda ställena man inte ville bli träffad på var ju huvudet och pungen. Annars sved det till lite, sen vart man lite mer taggad.
Minns speciellt en situation jag var med om. Jag var riktigt het den matchen, jag kämpade som ett djur, som alltid. Jag spelade på högeryttermittfält, min favoritposition. Hade en hyfsat duktig kille mot mig, men han kom ingenstans mot mig.
Situationen var den att han lyckades slita sig loss och skulle skjuta mot mål, men jag slängde mig framför och fick skottet på låret, stenhårt. Bollen flög iväg en bit, den var fortfarande i spel. Jag hade asont, men såg att killen jagade efter returen, trots smärtan reser jag mig skitsnabbt och sätter efter, precis när han ska slå ett inlägg så kommer jag med en glidtackling och lyckas få iväg bollen till en kontring för oss, inte alls meningen. Killen sparkade i luften och tappade balansen och landade på mig. Även det gjorde ont. Men jag fortsatte, ännu mer taggad att killen inte skulle lyckas med något. Jag tror aldrig jag har gjort en så bra match, killen tog slut kort efter den där situationen och blev utbytt. Själv spelade jag hela matchen.

Men njutning och smärta överhuvudtaget. Har inte tänkt på det så mycket förut, men jag kan känna en njutning efter smärta, som jag beskrev med fotbollen. Ska tillägga att det inte var njutning när man vart sparkad på benen och så. Man kan säga att det är mer "ytlig" smärta som faktiskt kändes skönt efteråt, skumt. Slår nån mig på armen t.ex, en "Muskeldödare" så gör det skitont, men nu när jag tänker på det så kändes det skönt när den värsta smärtan lagt sig. Likaså när jag höll på med Kenpo-box. då kunde man ha lite ont när man tagit emot nån annans slag med mitsarna. Men det var med skön smärta, man vart lite taggad att villja tillfoga den andra personen samma smärta när vi bytte hehe
Minns när jag fick ta emot slag och sparkar från en som slog och sparkade hårt utav bara helvete. Jag hade så ont efteråt att jag knappt kunde slå sen, men det gjorde mig taggad som fan.
Synd att jag har problem med foten, vill annars börja med Kenpo-box igen, det är sån adrenalin-kick, precis vad jag vill ha.

Jahapp

Så var det grabbens ”tur” att bli sjuk då. Verkar dock inte vara så illa, han hade feber i morse, vilket gör att jag inte går till dagis med honom. Men nu verkar han pigg som vanligt, fast han hade visst varit hängig på dagis igår...

Sitter här med mitt kaffe och försöker komma på saker jag funderat på att söka upp medan jag jobbat, men som vanligt så är det tomt i skallen när man väl får tillgång till nät. haha

Känns som jag pendlar väldigt mycket nu, ena dan känns allt rätt bra, andra dan är det åt helvete. Denna vecka har varit både och.
Jag tycker själv att jag har mycket i mitt liv som andra inte har, men samtidigt saknar jag ingrediensen som många andra har istället. Jag är trött på det ibland, jag ser inte vad felet med mig är. Ibland känns det som att jag bara borde skita i allt och bara leva mitt liv. Skulle det komma in nåt tjej i mitt liv som kanske visar sig intresserad eller känns intressant för min del, så borde jag skita i det. Det blir aldrig något i slutändan i alla fall, det är iaf det jag upplevt de senaste åren.

Just nu trivs jag inte alls med livet i det stora hela. Jag trivs fortfarande med jobbet och älskar att umgås med Robin, men det fattas som sagt något. Någon att umgås med och hitta på saker med, diskutera saker, se film, spela kort eller brädspel med, mysa med etc etc...Någon som tar mig för den jag är. Någon som ger mig lika mycket som jag ger henne helt enkelt. Ska det vara så svårt??
Nä, tydligen är man för tråkig om man är som jag. Man ska vara ute och röja på krogen varje helg och helst ligga bakis på söndan, så man inte får nåt vettigt gjort på hela dan.
Jag är för länge sen trött på det livet, har i princip lagt det bakom mig eftersom jag numera är närapå en ”torrboll” på krogen. Jag dricker max en öl ute, dricker hellre på förfesten och kommer hem typ nykter och är inte bakis dan efter. Så vill jag leva, men bara inte så ensam som nu.....
___________________________________________________________________________________
18.00....Har inte känt mig motiverad att gör nåt alls idag, spelat tv-spel med Robin, sen mestadels suttit här. Det var först nu på eftermiddan som jag tog tag i lite saker. Bytte ut den glappa kontakten på dammsugaren och dammsög efter det. Har egentligen känt hela dan att jag ville göra nåt, kanske baka nåt, men varför liksom?? Är ju bara jag som äter upp typ allt i slutändan, inte bra...Robin får ju med såklart, men det blir ändå jag som nallar mest. Jag som egentligen vill äta lite sundare. Men jag gjorde iaf nåt nyttigt till lunch, matvete. Åt korvstroganoff till det, asgott. Kommer absolut börja äta matvete oftare.
Just basvaror har jag börjat lite smått att välja nyttigare alternativ. Köper t.ex inte vit pasta längre, utan bara fullkorn, käkar heller inte så mycket potatis. Ris käkar jag vanligt, men jag ska äta upp det jag har sen blir det råris istället. Sen käkar jag råa morötter ibland när jag behöver nåt att tugga på, istället för typ godis. Frukt har jag alltid ätit mycket av :)

Nu ikväll blir det film när Robin somnat, får se vilken, har inte bestämt mig. Den jag egentligen vill se har jag inte hemma just nu :(
DEt måste nog bli nån jag köpt i år men inte sett ännu. Problemet är bara att alla jag inte sett än är 3 timmar, men det ska jag klara mig igenom, tråkigt själv bara, men jag ska vänja mig vid det igen. Ska ju hyra en triss nästa helg och se själv, så det blir nog bra...

Oro

Jag fattar inte varför jag ska ha så lätt att oroa mig för saker. Fast iofs är vissa saker sånt som jag verkligen har anledning att oroa mig för. Som igår kväll, då jag fick ett sms från en vän som jag bryr mig mycket om. Kan inte gå in på om vad, men jag kan säga så här: Resten av kvällen var jag extremt orolig för vännen och hade svårt att överhuvudtaget sova på natten. När jag låg i soffan och väntade på ännu ett sms, som f.ö. aldrig kom, så låg jag och darrade av oro. Jag är fortfarande orolig.
Jag hatar att vara orolig. Jag borde tänka mer på mig själv, men det är svårt. Även jag får dumma tankar ibland, men jag kan inte prata om dem. Har ingen att vända mig till som jag känner att jag vill prata med. Antingen har folk egna problem eller så känns det som att de inte bryr sig.
Det bästa för mig vore att släppa allt ett tag och bara tänka på mig själv, men det är svårt. För det skulle även göra mig väldigt ensam, det är i alla fall vad jag är rädd för.
Men just nu känns det som att allt bara handlar om andra, jag finns där för alla som behöver det, men jag känner inte att jag kan kräva detsamma tillbaka. Hur ska man kunna det om man själv har problem liksom??
Visst, jag känner stöd från de närmaste, men jag kan fortfarande inte öppna mig till 100% till nån, känner mig jobbig. Jag tror inte någon förstår hur ont jag har i själen pga en massa saker. Såren blir bara större för varje motgång.
Jag vill verkligen att det ska bli bra någon gång, men hur? Jag vill nog för mycket med, men det är inte så konstigt tycker jag. Sen min skilsmässa, för varje dag, vecka, månad och år som går så känns det som att livet bara springer förbi mig och jag står bara och stampar på samma punkt. Jag har försökt komma vidare, men jag kan inte.

Jag inser att allt detta låter som en jävla massa självömkan, det är det med. Jag måste bara få ut mig allt detta på något sätt. Sen får ju de som läser detta tycka som de vill, men jag är säker på att många skulle känna likadant om de var i samma sits som jag. Jag skriver detta av den anleningen att jag varit med om att vissa blivit nästan arga på mig när jag bara velat prata ut med någon(som uppenbarligen inte var emottaglig för det). Vissa tycks tro att det är lätt för mig att bara ta allt med en klackspark jämt och att jag inte kan känna mig lika ensam som vissa andra ibland. En vanlig kommentar är ju "Du är inte ensam, du har Robin". Jag avskyr den kommentaren och vill inte höra den igen. Visst, jag har Robin och han ger mig mycket som andra som är helt ensamma inte får. Men han kan aldrig ge mig allt jag vill ha, inget barn kan det. Bara folk kan fatta det......

Tristess

Nu har jag min första helt lediga lördag på 3 veckor. Egentligen borde jag njuta. Normalt har jag jämt femtielva saker att göra ändå, trots ledighet. I veckorna är det ofta likadant, när man ser fram emot en skön lugn eftermiddag kväll så dyker det alltid upp nåt. Men inte denna gång.

Igår kväll satt jag med min nya laptop hela kvällen, slökollade på tv och la samtidigt in musik och musikvideos på den. Snackade även på msn. När jag var klar kollade jag på en del av videosarna. Gick och la mig ca 2 tror jag.

Idag fick jag lite sovmorgon, till 9.00, då Robin kom in och sa: "SKA DU SOVA TILLS DET BLIR JUL??". Så då gick jag upp och gav honom frukost innan jag bryggde mitt morgonkaffe. Tyvärr vek sig filtret så det vart svagt som te(även om te med är gott), så jag fick brygga nytt....

Har varit ute med Robin ett tag idag med, det var typ inga andra ute. Spelar inte mig nån roll i och för sig eftersom jag inte känner nån alls som brukar vara där. På sätt och vis lite trist.

Men mycket känns trist nu känns det som. Jag börjar känna tristessen av att vara ensamstående igen. Det känns på nåt sätt som jag kört fast på den punkten. Det är inte så att jag bara skitit i allt. Jag fattar bara inte vad som är felet. Ska man behöva ändra sig för att överhuvudtaget hitta nån?? Nä, jag vägrar, jag dör hellre. Jag trivs med den jag är och kommer fortsätta med det. Ser inte folk vilken bra person jag är så är det deras problem, inte mitt.

De flesta säger att det dyker upp nån när man minst anar det. Visst, så kan det vara, men det har inte hänt mig än iaf. I vilket fall har jag ju lagt ner krogen helt och hållet för länge sen. Fick ju iofs et nummer förra helgen när jag var ute, men sen hade tjejen glömt mig. Det är ett tydligt bevis för mig att man inte ska tro att det går bra ens när man får ett nummer.....Skulle höras av igen sa vi, men jag tänker inte ringa igen, så pinsamt....Dessutom var det en chansning från början, jag fick bara numret utan att fråga, vi visste ingentng om varandra. Vi presenterade oss bara. Vet inte ens ålder hahaha

Ikväll ska jag se film tror jag, om det inte är nåt bra på tv. Ska kanske baka en äppelpaj med.