Oro

Jag fattar inte varför jag ska ha så lätt att oroa mig för saker. Fast iofs är vissa saker sånt som jag verkligen har anledning att oroa mig för. Som igår kväll, då jag fick ett sms från en vän som jag bryr mig mycket om. Kan inte gå in på om vad, men jag kan säga så här: Resten av kvällen var jag extremt orolig för vännen och hade svårt att överhuvudtaget sova på natten. När jag låg i soffan och väntade på ännu ett sms, som f.ö. aldrig kom, så låg jag och darrade av oro. Jag är fortfarande orolig.
Jag hatar att vara orolig. Jag borde tänka mer på mig själv, men det är svårt. Även jag får dumma tankar ibland, men jag kan inte prata om dem. Har ingen att vända mig till som jag känner att jag vill prata med. Antingen har folk egna problem eller så känns det som att de inte bryr sig.
Det bästa för mig vore att släppa allt ett tag och bara tänka på mig själv, men det är svårt. För det skulle även göra mig väldigt ensam, det är i alla fall vad jag är rädd för.
Men just nu känns det som att allt bara handlar om andra, jag finns där för alla som behöver det, men jag känner inte att jag kan kräva detsamma tillbaka. Hur ska man kunna det om man själv har problem liksom??
Visst, jag känner stöd från de närmaste, men jag kan fortfarande inte öppna mig till 100% till nån, känner mig jobbig. Jag tror inte någon förstår hur ont jag har i själen pga en massa saker. Såren blir bara större för varje motgång.
Jag vill verkligen att det ska bli bra någon gång, men hur? Jag vill nog för mycket med, men det är inte så konstigt tycker jag. Sen min skilsmässa, för varje dag, vecka, månad och år som går så känns det som att livet bara springer förbi mig och jag står bara och stampar på samma punkt. Jag har försökt komma vidare, men jag kan inte.

Jag inser att allt detta låter som en jävla massa självömkan, det är det med. Jag måste bara få ut mig allt detta på något sätt. Sen får ju de som läser detta tycka som de vill, men jag är säker på att många skulle känna likadant om de var i samma sits som jag. Jag skriver detta av den anleningen att jag varit med om att vissa blivit nästan arga på mig när jag bara velat prata ut med någon(som uppenbarligen inte var emottaglig för det). Vissa tycks tro att det är lätt för mig att bara ta allt med en klackspark jämt och att jag inte kan känna mig lika ensam som vissa andra ibland. En vanlig kommentar är ju "Du är inte ensam, du har Robin". Jag avskyr den kommentaren och vill inte höra den igen. Visst, jag har Robin och han ger mig mycket som andra som är helt ensamma inte får. Men han kan aldrig ge mig allt jag vill ha, inget barn kan det. Bara folk kan fatta det......